Man kan inte behandla alla råvaror som bacon.


GRAND PACIFIC HOTEL i Suva på Fiji ser ut som en bröllopstårta. Byggnaden är hög och vit och lite blank som om den doppats i sockerglasyr och det enda som fattas är ett bröllopspar, förstelnat leende, högst upp på taket.

Jag hade bott på hotellet några nätter och varit en bra turist. Köpt två antika masker och tre böcker om matlagning i Söderhavet. Och jag hade sett kannibalernas gamla träbestick på det närbelägna Fiji Museum.

Nu satt jag i hotellets största bar, en mahognybrun mardröm från trettiotalet där en välputsad mässingsskylt förkunnade att även kvinnor men inte hundar var välkomna.

Mannen vid bordet intill silade just fram ett leende genom sin tunna, gulvita mustasch.

”Ni tycker om att laga mat?”, frågade han och tittade på mina kokböcker.

Jag nickade. .

”Samma här”, förklarade mannen med mustaschen. Han hade mycket ljusblå ögon och hans rödlätta eller möjligen rödsvåra ansikte passade perfekt i den slitna barmiljön. ”Har lagat mycket mat i mina dar. Särskilt under åren på Nya Zeeland.” Han tömde sin Fiji Bitter.

”Det mest speciella, vet ni vad det var?” Jag skakade på huvudet.

”Marinerad krokodil, inbakad i lera. Det tar minst tre dagar. Ett helsikes jobb, för att säga som sanningen är. Men absolut värt besväret. Det svåraste är kryddningen, att få den rätta balansen.

Först marinerar man krokodilen i upp till ett dygn. Sen gräver man ner köttet i den där rena, nästan vita leran. Och så eldar man underifrån. Lite mer arbete än att göra en omelett, kan jag försäkra.” Han funderade en stund.

”Mycket bladkryddor behöver man, förstås.

Peppar, röd och grön. Lime är ett måste. Man kan till och med använda kokos och russin.” ”Krokodil blir bättre ju längre den tillagas.

Lättare och friskare. Påminner nästan om kyckling. Som ett mellanting mellan kött och fisk, brukar jag säga.” Vi beställde var sin öl till.

”Låg värme är egentligen hela knepet. Som i så mycket annan matlagning. Man kan inte behandla alla råvaror som om man stod och stekte bacon.” Han tog fram ett silverfodral ur kavajfickan.

Fodralet innehöll smala cigarrer. Han tände en.

”Fast egentligen tycker jag bäst om lammkotletter”, fortsatte han efter en lång paus.

”Har lagat mycket lamm i mina dar. Särskilt när jag bodde på Nya Zeeland.”

Annonser

One comment

  1. Hallå där! Den här bloggen har inte uppdaterats på ett tag.,insåg jag när jag gick igenom min feed reader.

    Vad hände? Du skriver ju otroligt bra. Kommer det mera?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s